eliinjjohannsson

Kommer du ihåg när vi var galna i varandra? Jag minns vår första kyss, vi låg i min säng. Vi bar vår ungdom som ett öppet hjärta redo att hälla hela vår själ i det. Men det var när allt vi höll av varandra var varandras händer. Jag saknar dina händer. Varje del av mitt liv levde jag för dig. Jag kommer ihåg hur du växte in i mig och hur jag växte in i dig. Du var min favorit tröja, jag kollade aldrig om du passade, jag bara bar dig varje dag och hoppades att du såg bra ut på mig. En gång kunde jag rita tusentals kartor på din kropp och varenda en skulle leda oss hem till varandra men det hemmet fylldes med rök och vi sakta kvävdes varje gång vi gick tillbaka. Jag lär mig fortfarande. Att inte känna dig varje gång jag lyssnar på musik, varje gång jag dricker te, varje gång jag går till gymmet, varje gång jag målar, varje gång jag plockar strängarna på gitarren. Jag minns när jag berättade för dig att jag fortfarande behövde dig men jag bara inte kunde leva i garderoben något mer. Sen slog tanken mig att vi kanske inte är tillräckligt starka. Men är inte sju månader tillräckligt för att det ska vara nog. Hur länge skulle vi behöva gömma oss från de få vi värdesätter mest. Hon exponerade det vakuum av obehaglig intolerans som tryckte på henne och långsamt kvävde det kärleken. Är inte sju månader tillräckligt länge för att spara en plats för varandra i det leendet som sätts på våra läppar varje gång vi kysste varandra. Jag älskade hur du alltid försökte göra mig glad när du tyckte jag såg ledsen ut, jag älskade din envishet när du skulle laga mat, hur du aldrig kunde sluta fascineras av de minsta sakerna. Men i slutet bar du alltid mina tårar, varje gång jag lät något komma ut. Allt mellan himmel och jord. Från vår första kyss till sista gången vi bråkade och jag bad att få dig tillbaka, jag sa förlåt, som om jag aldrig sagt det förut. Om du inte tror mig kolla på de sår jag skar genom mitt egna skinn som påminner mig om att blod är inget emot ett hjärta som är krossat, jag lärde mig det när ditt hjärta slutade slå för mig snabbare än vår våg av kärlek. Jag sa att jag aldrig lämnar dig. Och när jag slutligen gjorde det. Kändes de som tiden när jag tappade bort mina vantar och mina händer saknade dem så mycket och vintern var så kall utan dig. Om jag bara fick en stund av oss tillbaka skulle jag säga; Jag älskar dig. Bara en gång till för att få dig tro mig, på riktigt. 

//Jag 

När man växer upp i en småstad är allt man vill, att ta sig därifrån. Ännu mer tror jag de begären kommer när man är uppvuxen på landet. Ett behov av att röra på sig. Missuppfatta inte nu, jag älskar där jag kommer ifrån. För mycket av det jag värdesätter högst finns ju där. Men behovet av att komma bort har alltid funnits. Ibland inte alls, ibland starkare än någonsin. Som en påminnelse av att aldrig fastna. Målningen är färdig och en ny är redo att få sin färg, som ett sätt att få börja om på nytt. Jag hamnar ofta i ett fågelperspektiv av mitt egna jag och påminner mig om att det är jag som håller penseln som målar min verklighet. Skrämmande, utmanande, färgstarkt, fritt för mig att bestämma. Så jag flyttade till staden och förstod att här har jag mycket att lära. Träffade nya vänner och hitta oupptäckta vägar på väg hem från skolan. Ströva genom staden och beundrades av arkitekturen och fantiserar om de liv som levs bakom fasaden. Omringad av nya människor, få uppleva nya saker, föra nya samtal över nya bord i nya rum. Jag trivdes här bland det höga tempot. För här går människor med framtid istället för ansikten. Ständigt på väg, de stannar helt enkelt aldrig upp. Och så fortsätter de fram till jul.

Plötsligt vaknar jag upp i mitt flickrum. Ligger i sängen och funderar över min hemstad. Som en hopplös jämförelse med ett gammalt ex och något nytt. Jag funderar över vad de är som gör att man blir så eftertänksam på vintern? Eller nostalgisk är kanske det rätta ordvalet. Hopplösa nostalgiker, blir stilla stående och har aldrig varit så icke närvarande som på vintern. Alla minnen från somrarna som man går runt och bär på såhär i efterhand. Jag minns tillbaka på skolan jag engång gick på. Vi brukade spela King på asfalten på skolgården. Jag gick på en liten skola och vi var bara två tjejer i klassen. Lite längre bort spelades de fotboll på den snart igenvuxna grusplanen med trasiga mål eller bandy på den ny asfalterade plätten bredvid. Där var killarna. Precis så könsstereotypt var det. Är det. Sån är verkligheten. Men det är de sista man skulle tänka på som tioåring. Jag minns det.  Jag tar på mig mina gamla träningsskor som är på gränsen till försmå och springer en runda. Slingan som går förbi planen vi spelade fotbolls matcher på och bredvid huset där Anders bodde. Han hade det tufft hemma. Det visste ingen om. Förbi den gamla lanthandeln som hade gjort sitt sista år förra året.

Grusvägen slutar, vidare på stigen genom den allt mer tätare skogen. Pulsar genom en skog som jag en gång byggt kojor i. Ut från skogen vidare på landsvägen fylld av 50-skyltar som ingen bryr sig om. Springer förbi ett äldre par och vi båda nickar vänligt till varandra. En pappa med barnvagn – näven upp! Och längre fram en kille i min egen ålder och jag rättar till tofsen och även vi ger varandra en liten hälsning genom ett leende. Här hälsar alla på varandra. Nästan ännu vänligare till de man inte känner. Det är de där små sakerna man underkastar sig när man växer upp i ett litet samhälle.
På tåget tillbaka till staden placerar jag platserna, mitt gamla ex och det nya på vågskålen och längtar tillbaka till min nuvarande stad som ännu en gång övervägdes på vägen hem. Tillbaka till kollektivtrafiken, tutande bilar och stressande människor. Tillbaka till människorna som bär på en framtid istället för ansikten. Kanske har jag inte varit borta tillräckligt länge för att längta tillbaka till min gamla hemort.

Även den här vintern fick sitt slut och jag började allt oftare gå hem efter skolan. Det händer att jag passerar en bekant tjej från min hemort som också hittat hit till staden, var minst fem år sen jag hörde från henne sist. Jag har sett henne ett fåtal gånger tidigare på en ringrostig herr cykeln halvvägs framme vid mig. Eller ja, det har faktiskt hänt varje dag vid sju på kvällen sen jag började gå hem. Jag har börjat iaktta dessa stunder allt mer. Ibland stannar jag till och med upp för några sekunder för att se om hon kommer när jag är lite tidig till vår högst tre sekunder långa träff. Och mycket riktigt, det gör hon. Likt varje dag cyklar hon förbi mig i högt tempo med en energisk blick. Värkar ha bråttom till något och jag önskar jag visste vart. Men man vill ju inte vara obehaglig eller så och därför raskar jag snabbt vidare hem. Jag undrar om hon lagt märke till mig så som jag iakttagit henne, om hon ens känner igen mig? tror inte det. Jag var nog endast en person hon ännu engång var tvungen att väja sig för på den smala vägen. Än kan jag inte släppa tanken om henne. Vad har fört henne till staden? Kanske hade hon också tröttnat och känt behovet av att röra på sig. De tre sekunderna hon gett mig av sitt liv räckte långt för mig att se att hon hade förändrats.

Hon är den absoluta motsatsen till alla de som bara flyter medströms genom livet. Man kan inte sluta imponeras av de rebelliska som finns inom henne. De känns på något sätt som varje rörelse hon tar gör hon tvärtemot. Mager kropp har hon alltid haft trots matportioner större än idrottseleverna på vår skola som vi engång gick på och sitt vildvuxna hår hade hon färgat i en nyans av mörkt grönt för inte så längesen. Hon har alltid haft håret uppsatt i en slarvig boll, väl noppade ögonbryn som hon fyllt i perfekt i en mörkbrun färg och hennes fylliga läppar var alltid målade i en mörkröd nyans. Trevade ständigt runt i en lite för stor farfarströja tillsammans med ett par svarta även där lite förstora byxor hon rullat upp byxbenets slut på, Nike skor och en kappa som ser ut att levt klart sitt liv för längesen. Allt troligvist köpt på myrorna förutom skorna som hon säkerligen lagt hela sitt studiebidrag på, så välbehållna de såg ut.  Tro mig inte fel, hon hade en sådan fängslande vacker utstrålning trots sina slitna, förstora kläder och ofixade hår. Men bakom de ytliga så fanns det en osäkerhet. Som likt en aura som lös igenom av ensamhet. Hon tillhörde inte de där populära som alla såg på med respekt och beundran, det har hon aldrig varit. Och herregud vad du är dömande tänker någon nu och hur skulle jag inte kunna vara det tänker jag? Och fortsätter tänka tillbaka på tjejen på cykeln. Trots sin rebelliska och emot sträviga vilja så var ryggsäcken tyngre än de flesta andras med en bakgrund som ingen ska behöva uppleva. Trakasserier, kränkande ord, förutsagda meningar, en pappa som är död och en mamma som inte bör kallas mamma. Listan kunde skrivas lång. Ett självhat större än någonsin tidigare. De förbipasserande dröjde alltid kvar med blicken mot henne på grund av ett eksem som hade tagit upp lite mer än halva hennes ansikte. För att på något sätt kunna ta kontrollen och inte låta de se henne svag och falla ner på botten så förlöjligade hon sig själv. Som en slags försvarsmekanism hoppade hon på jargonen och skojade om sitt eksem likt alla andra. De fick henne att anses vara skön, hon hade både humor och självdistans. Hon beskyller ingen, det har hon aldrig gjort, måste försöka vara förstående. Och jag jämför de med en normaliseringsprocess, likt de som sker i ett förhållande där partner misshandlas men förnekar. Det var ett sådant vanligt inslag i hennes liv, inget konstigt med det. Jag ville så många gånger gå fram och säga ’Du är unik och älskad. Du är fantastisk enbart i ditt existerande och du räcker. Om 10 år kommer du gå på klassåterträff och förstå varför du är bättre än de andra.’ Men de orden lämnade aldrig min mun och jag vart en av dem. En av dem som endast stod bredvid och kolla på, för även jag var en mobbare ibland även om jag inbillade mig ofta att jag ställde mig mellan Josefin och Stina och att min högstadielärare faktiskt sa det engång på ett utvecklingssamtal. Men jag vet att det inte alltid var så, de fanns stunder där man bara stod och höll käften.  Jag tänker mycket på det. Just för att jag vet att hon inte är den enda. Det är precis som att alla andra står blinda bredvid vägrar att se det som sker. Det är inte konstigt att folk nuförtiden lider av självhat, med ett samhälle med en idealbild av perfektion som egentligen inte existerar. Vem vågar vara sig själv då? Många tankar snurrar i mig när jag tänker tillbaka.

Skolan har aldrig varit något för henne; för de finns ingen plats för de som ifrågasätter läroplaner, argumenterar främmande åsikter, har fötterna på bordet eller ställer sig upp och skriker emot de som nyss gjort narr av hennes bakgrund. Det finns ingen plats för henne utan att hon ska placeras i facket med stämpeln konstig eller dum i huvet. Alla samhällets krav slår hon hårt med en stadig höger och röker bort alla måsten.

Men än har hon inte gett upp hoppet. Det sägs att hon har blivit overkligt bra på att måla. Det har hon alltid varit. För jag har suttit där bredvid henne. Berusad men ändå tillräckligt närvarande för att fascineras av hennes skicklighet. Jag hade sett henne föra pennan över pappret, sett sträcken från den välvässade blyertspennan fylla de tomma sidorna med sitt visuella språk. Och kanske kommer någon annan någon gång få se hur det ser ut. Kanske är det därför hon tog steget och flyttade till den nya staden, med nya vägar, nya människor och även hon förstod nog att hon hade mycket kvar att lära. Jag tror minsann hon kan gå hur långt som helst. För hon tillhörde de som går runt med framtid istället för ansikten.

// Jag