Långsamt kvävde det kärleken.
Kommer du ihåg när vi var galna i varandra? Jag minns vår första kyss, vi låg i min säng. Vi bar vår ungdom som ett öppet hjärta redo att hälla hela vår själ i det. Men det var när allt vi höll av varandra var varandras händer. Jag saknar dina händer. Varje del av mitt liv levde jag för dig. Jag kommer ihåg hur du växte in i mig och hur jag växte in i dig. Du var min favorit tröja, jag kollade aldrig om du passade, jag bara bar dig varje dag och hoppades att du såg bra ut på mig. En gång kunde jag rita tusentals kartor på din kropp och varenda en skulle leda oss hem till varandra men det hemmet fylldes med rök och vi sakta kvävdes varje gång vi gick tillbaka. Jag lär mig fortfarande. Att inte känna dig varje gång jag lyssnar på musik, varje gång jag dricker te, varje gång jag går till gymmet, varje gång jag målar, varje gång jag plockar strängarna på gitarren. Jag minns när jag berättade för dig att jag fortfarande behövde dig men jag bara inte kunde leva i garderoben något mer. Sen slog tanken mig att vi kanske inte är tillräckligt starka. Men är inte sju månader tillräckligt för att det ska vara nog. Hur länge skulle vi behöva gömma oss från de få vi värdesätter mest. Hon exponerade det vakuum av obehaglig intolerans som tryckte på henne och långsamt kvävde det kärleken. Är inte sju månader tillräckligt länge för att spara en plats för varandra i det leendet som sätts på våra läppar varje gång vi kysste varandra. Jag älskade hur du alltid försökte göra mig glad när du tyckte jag såg ledsen ut, jag älskade din envishet när du skulle laga mat, hur du aldrig kunde sluta fascineras av de minsta sakerna. Men i slutet bar du alltid mina tårar, varje gång jag lät något komma ut. Allt mellan himmel och jord. Från vår första kyss till sista gången vi bråkade och jag bad att få dig tillbaka, jag sa förlåt, som om jag aldrig sagt det förut. Om du inte tror mig kolla på de sår jag skar genom mitt egna skinn som påminner mig om att blod är inget emot ett hjärta som är krossat, jag lärde mig det när ditt hjärta slutade slå för mig snabbare än vår våg av kärlek. Jag sa att jag aldrig lämnar dig. Och när jag slutligen gjorde det. Kändes de som tiden när jag tappade bort mina vantar och mina händer saknade dem så mycket och vintern var så kall utan dig. Om jag bara fick en stund av oss tillbaka skulle jag säga; Jag älskar dig. Bara en gång till för att få dig tro mig, på riktigt.
//Jag
